. Dagen jag aldrig trodde skulle komma .

hmm dom senaste ca 2 månaderna har mina tankar

skenat iväg och ja vet inte riktigt vart dom är på väg.
Tankarna har iaf gjort att ja gjort de ja aldrig trodde att ja skulle göra,
Jag har "lämnat" "gubben,karln,killen" o alla dessa smeknamn

under dom här snart 9åren jag haft på honom.
Varför ja skriver "lämnat" är att jag likförbannat är kvar här hos
honom fast under andra villkor.
Då han är så där äckligt genomsnäll o inte vill bara kasta ut mig i ingenstans

då jag faktiskt inte har någonstans att ta vägen eller nåt att göra.
Alltså så börjar livet om på nytt dock lite senare, dom flesta behöver ta tag 

i de när dom går ut gymnasiet medan ja gled på ett bananskal i nästan 5 år till.
Jobbigt? Ja så skulle man nog kunna se de men ett ont måste om jag

ska finna mig själv och vad jag vill här i livet. glida på skalet eller faktiskt göra nåt

åt saken?

Hade en sömnlös natt igen och låg och tänkte på varför de här va så

jävla jobbigt att få ur sig? men kom fram till att det är juh faktiskt inte så konstigt.
Är ju faktiskt inte bara honom ja lämnar utan även hans tre barn, som

faktiskt var dom jag "förälskade" mig i först då jag inte kunde säga

nej till att sitta barnvakt i ren rädsla om vem som var barnvakt om inte jag var det.
Då de kom och gick nya människor bland dom varje dag!
Har iaf lovat barnen att aldrig lämna deras sida, utan fortsätta finnas där för dom

oavsett var i livet ja hamnar!

För om jag känner mig själv rätt så blir dem dom enda barnen i mitt hjärta 

på de här sättet, för några egna skaffar jag nog inte ens!
Fast de vet man ju inte heller!

Äh vafan funderar ja så jävla mycke för

det som sker de sker oavsett!!!